Medfödd påverkan
Regnbågshinnan (iris)
Underutveckling av regnbågshinnan finns alltid hos aniridiker. Regnbågshinnan är en tunn rund struktur i ögat som kontrollerar pupillens diameter och storlek och därmed också mängden ljus som når näthinnan. Pupillen behöver inte vara förstorad och regnbågshinnan kan se väsentligen normal ut, men den är alltid underutvecklad hos personer med aniridi. Färgen på iris avses oftast som ”ögonfärg”. Pupillen, som hos de flesta personer med aniridi är förstorad på grund av avsaknad av stora delar av regnbågshinnan, är egentligen inte en vävnad utan vägen in till ögats inre delar (som en öppen dörr/ett hål) och har ingen färg.
En stor pupill som inte kan ändra storlek släpper in för mycket ljus och orsakar ljuskänslighet, som uppfattas ytterst individuellt och kan förändras under ens livstid. Avsaknad av regnbågshinnan eller dess oförmåga att fungera påverkar också möjligheten att fokusera, vilket i sin tur kan påverka synen. Dessutom skyddar regnbågshinnan ögat från det farliga UV-ljuset som kan skada synen och orsakar att gråstarr börjar utvecklas.
Näthinnan (retina)
Gula fläcken (makula)
Retina är den allra mest centrala delen av näthinnan av ögat och står för den skarpa centralsynen, som ger möjligheten att se detaljer, vilket behövs exempelvis vid läsning eller bilkörning. Underutveckling av gula fläcken förekommer mycket ofta hos personer med aniridi och kan ge försämrad synreflex, melaninbrist i gula fläcken och näthinneblodkärl som korsar centrum av gula fläcken. Graden av gula fläckens utveckling har direkt effekt på synskärpan och är ganska individuell hos aniridiker. Hos vissa individer är dock gula fläcken till synes normal, vilket kan ge bra syn om inte andra delar av ögat har förlorat sin transparens.
Nervus opticus (synnerven)
Synnerven överför visuell information från näthinnan till hjärnan. Den första delen av synnerven som man kan se vid ögonundersökning kallas papillen (synnervshuvudet). Underutveckling kan ge både central och perifer synnedsättning, men det är inte lika vanligt som underutveckling av gula fläcken.
Förändrad tårsammansättning
Vid aniridi produceras tårar i normal mängd, men det har visat sig att tårarnas sammansättning vid aniridi skiljer sig från den normala sammansättningen. De saknar ett normalt lipidlager som normal tårvätska har, på grund av minskad mängd och funktion av meibomkörtlarna, som täcker ögonlockets insida och producerar tårfilmens yttre lipidlager. Lipiderna ser till att tårfilmen inte avdunstar för snabbt, vilket kan leda till torrhet i ögonen och försämrad skydd på hornhinnans yta. Personer med aniridi får därför lättare smärtsamma sår och inflammationer på hornhinnas yta, eftersom tårarna inte kan skydda den på normalt sätt.
Kammarvinkeln och kammarvätskan
Inne i ögat finns en så kallad kammarvätska, som kan tillföra näringsämnen och upprätthålla ett normalt tryck i ögonen. Vätskan bildas i ett område bakom linsen (bakre kammaren) och når främre delen av ögat genom pupillen för att sedan lämna ögat genom främre kammarvinkeln, ett område som ligger där hornhinnan ”möter” regnbågshinnan. Det området går inte att se för blotta ögat. Kammarvinkeln är som en ”golvbrunn” där kammarvattnet dräneras och kommer i kontakt med blodkärlssystemet. Kammarvinkeln består av ett trabekulärt nätverk, vilket är ett filter som består av celler och en filterstruktur. Hos personer med aniridi kan både cellerna och den fysiska strukturen vara felutvecklad, vilket gör att dräneringen inte är så effektiv. Om kammarvätskan inte kan lämna ögat på ett normalt sätt kan ögontrycket stiga, och personen kan komma att utveckla grön starr (glaukom).